Deckaren utan namn.

 

Kapitel 1 Flotten

 

Jag sprang uppför grusvägen, bakom mig hörde jag fyra par fötter springa åt samma håll.

Vi kom upp till brynet, stannade och pustade ut. Framför oss såg vi Skogssjön glänsa fint i solnedgången. Man såg pyttesmå sommarstugor runt sjön, allt från små ruckel till stora lyxhus. Båtarna var det också skillnad på, det fanns lika många roddbåtar som stora motorbåtar.

Två små roddbåtar var ute på sjön, en blå och en grön. Två små barn, kanske i fyra års åldern plaskade runt vid strandkanten, med varsin blå, stor och rund badring runt magen.

 

Istället för att fortsätta nerför grusvägen mot sjön, svängde vi av till vänster på en nästan övertäckt stig. När vi småsprungit några hundra meter kom vi fram till en skogsdunge. Där hängde det skyltar här och var, med regler vi kommit på;

* Gå alltid minst två och två!

* Ingen mobbning, skit snack osv. om någon annan i klubben!

* Fiska gör vi bara när vi inte har något annat att göra!

* Kan vi klara det? KLART VI KAN!

 

Jag log när jag läste den sista. Egentligen var det ingen regel, mer vårt motto. Vi var alla små byggare Bob fans när vi var små, det var lite så vi lärde känna varandra…

Vi sprang vidare. Nu var det träplankor fint uppradade på stigen, ”Bara några meter till, sen är vi framme” tänkte jag glatt.

Nu skymtade ett skjul några meter framför, och efter det, sjön!

Skjulet hade flagnad färg, som nog en gång varit gul. Gångjärnen gnisslade när vi allesammans hjälptes åt att öppna dörrarna till det gamla skjulet. Inne i skjulet var det inte mörkt som man skulle kunna tro, utan dörrarna ut till sjön stod på vid gavel, och svaga brisar blåste härligt mot benen.

Mitt i båthuset stod den härliga flotten, gjord från topp till tå av trä. Handgjord och snart ett år gammal var den, och det skulle vi fira, förstås. Vi hoppade ombord och tog loss tampen.

Snart var vi ute på sjön och seglade, idag skulle jag styra sist, så jag kröp in igenom gluggen med det färgglada pärldraperiet tillsammans med de andra.

Här inne var det varmt och skönt, men någon hade precis pruttat när jag kom in, en riktig ”äggis”, så de tre andra satt djupt försjunkna i en diskussion om vem det hade varit som släppt den.

Jag tittade runt i rummet och valde en serietidning att läsa från bokhyllan, eftersom jag kom in efter att fisen avfyrades, och därför slapp vara med i rättegången.

De tre andra satt i varsin puff, en grön, en blå och en röd, runt det låga gamla soffbordet som en gång stått hemma hos mig. På bordet låg en röd liten trasa med en fotogenlampa på. Jag valde min gula puff och satte mig tillrätta i ett av hörnen av rummet.

Innan jag sjönk ner i tidningen hämtade jag russinburken i skafferiet i hörnet mitt emot och tog ett glas juice. När jag ändå var uppe gick jag bort till hörnan där jag hämtat min puff och tog en orange filt och en mörkbrun kudde.

Sedan gick jag tillbaks med alltihop och fixade det riktigt bra för mig. Bara en sak kvar nu, en lampa måste man ju ha!

Jag reste mig upp för sista gången, trodde jag, och hämtade en lampa från samma skafferi som jag hämtade russinen och juicen ifrån. Jag gick tillbaka och satte mig ner då jag kom på: JUST DET, TÄNDSTICKOR! Jag svor lite tyst för mig själv och reste mig upp en gång till och gick över till rättegången för att ta tändsticksasken.

Jag tog den snabbt som sjutton och nästan sprang tillbaka till puffen igen.

Sedan tände jag lampan, satte mig tillrätta i puffen, la kudden bakom huvudet, filten över kroppen, tog tag i tidningen och började läsa…

Det kändes som om jag hade glömt något. Jag tittade upp, framför mig på väggen mitt emot satt en skylt uppskruvad där det stod:

WALLA – klubben som löser det mesta

Under texten fanns det en bild på fem personer som var klubben. Jag log och tänkte, ja visst ja, jag måste ju säga vår läsa - bok – ramsa, la ifrån mig tidningen och sa:

 

Walla, det är vad jag är,

Det andra L:et, det är jag.

L som i Love, fast kär jag inte är,

Om man inte räknar med tidningar.

Louise ska läsa sin kärlek nu,

Kram och adjö jag säger MU!

AV:LOVISA :)